Först var jag och lyssnade på Gabriel Sundqvist, grundare av word-0f-mouth-byrån Pronto som höll seminariet ”Sociala medier – Efter hypen”. Gabriel återupplivade några tankar som diskuterades mycket i början av min utbildning för några år sedan. Han pratade om företags brist på strategi inom sina sociala mediekanaler och hur det påverkar kommunikationen. Idag finns nästan alla företag representerade på t.ex. Facebook eftersom det finns en uttalad regel om att man ska finnas där. Vad många inte förstår är vad som händer nu, när Facebooksidan är etablerad och det kanske finns några hundra anhängare av den. Vad sägs på sidan? Vem pratar och framförallt, vem pratar man till?

Egentligen är det konstigt att så pass många företag helt saknar strategi för den virala och sociala marknadsföringen. Företagare sätter tilltro i att det ska räcka med att enbart ha en periferi närvaro på Facebook för att generera buzz om varumärket eller produkterna. Man får inte glömma bort att det handlar om konversationen och interaktionen.

Det andra seminariet jag gick på hölls av Kalle Blohm, marknadschef på MedieAnalys. ”Från sök till köp – 3 spännande kundcase om hur du får bättre effekt av din närvaro på Internet” handlade om kundernas sökvanor på internet, hur man som e-handlare kan öka antalet konverteringar genom små förändringar på hemsidan. Kalla pratade även om vikten av att alltid utgå från mätvärden innan man genomför förändringar för att enklare ha förståelse för sina kunders beteende. Det fick mig att tänka på hur jag tidigare använt KPI (key performance indicator) som mätvärden i projekt jag tidigare arbetat i.

Sammanfattningsvis gav dagen mig några saker att plocka upp till ytan igen, bland annat mätbarhet, tydligare målgruppsanalys och min tilltro till Lean som projektmodell.

Så vi väntar. Försöker ta tiden till att bli ännu mer förberedda på vad som komma skall.

Förra helgen var vi på Muay Thai Arena på Svenska Mässan eftersom M-150 var en av sponsorerna. För mig kändes det fint och naturligt att se varumärket i sitt rätta element, det vill säga i en thaiboxningsring. Att sammankoppla M-150 med sina thailändska rötter även här i det kalla Sverige har från början varit vårt mål med det här samarbetet och Muay Thai Arena kändes som ett kvitto på att vi är på rätt spår.

Med oss hade vi Markus Holm från AmplifyPhoto som tog dessa fantastiska bilder.

Senaste tiden har vi arrangerat om, flyttat fronterna lite och lagt om vår verksamhet. Senaste året då vi arbetat med telefonförsäljning var en liten del i en långsiktig plan. Nu känner vi att det är dags att istället lyfta fram de andra projekten som fått stå lite i skymundan, vilket har gjort att telefonförsäljningen är ett avslutat kapitel på kontoret. Säljrummen står tomma men vi arbetar vidare med det största fokus vi haft sedan starten. Vi har tidigare varit ganska spretiga i vår verksamhet men nu har vi smalnat av och hittat samarbetspartners och produkter som kräver full fokusering. Telefonförsäljningen har fyllt sitt syfte och GLENN & CO. AB har kommit ut puppastadiet och börjat bli det vi hoppades på från början.

Först och främst representerar vi nu M-150 som vi har säljstart för i mitten av december. Vi agerar sponsorer på Muay Thai Arena på Svenska Mässan den 4:e december vilket är ett helt naturligt steg där M-150 kommer vara på hemmaplan på grund av märkets anknytning till sporten. Vi har lite förseningar i leveransen på grund av de fruktansvärda översvämningarna i Bangkok vilka även ställde till det rejält för vårt lager till butiken på Koh Samui. Översvämningar är en typisk sak som faktiskt kan dyka upp när de är som minst välkomna och ställa planerna i oordning.

Det gångna året har verkligen lärt oss att hantera förändringar och hinder, vi har hittat ett slags lugn i stormen där vi kan hantera allt. Framtiden är mer spännande än någonsin.

Utan att avslöja för mycket så måste Victor Neff i tredje kapitlet träda in i sin fästmö Alicias drömmar. Äventyret utspelas på skeppet HMS Albatross där Victor måste möta sig själv (bokstavligt talat) för att kunna hjälpa Alicia ur sin dröm.

Spelmässigt känns tredje kapitlet mer välpolerat, tightare och smidigare än de tidigare två. Det känns som om Anders och Erik har hittat en välsmord teknisk lösning och kunnat fokusera på berättelsen och detaljer som förhöjer upplevelsen, som dammpartiklar och stiliga luftskepp som rör sig vid horisonten. Hantverksmässigt är The Dream Machine en ren fröjd. I grunden är ju faktiskt spelet handgjort, även om det är en digital produktion. Miljöerna och detaljerna är fantastiskt välgjorda och det vittnar om en otrolig kärlek som lagts ner i skapandet av spelet. Alla miljöer och alla rum har en helt unik prägel, lite som att befinna sig i ett mörkt och skruvat dockhus för vuxna.

De sista två kvällarna av spelande ägnade jag åt de sista minuterna av själva kapitlet. Jag slet mitt hår och trodde tillslut att jag som spelare missat något vitalt för att kunna klara av kapitlet. Tack och lov så var det en liten bugg som smugit sig in och när den åtgärdats fick jag med gåshud på armarna ta del av slutsekvenserna till kapitel tre. Nu håller jag andan igen.

Senaste flashspelet som krävde min fulla uppmärksamhet från början till slut är det fantastiskt vackra One and One Story som är en saga om kärlek skapad av Mattia ”MaTX” Traverso. Spelet är en balans av pussellösning, fantastiskt vackra bakgrunder, välplacerad musik och subtil storytelling.

Att MaTX endast är arton år gammal lovar om en fantastisk begåvning att skapa stämningsfulla och vackra spel. Jag ser fram mot att se hans nästa spel möta dagens ljus.

Jag kan bli helt hänförd bara av tanken på att designa och skriva spel under den här eran i spelhistorian, tänk att vara med och skapa det allra första peka-klickaäventyret! 1988 konverterades spelet till DOS och NES och det är där mina upplevelser kommer in i bilden. Jag kommer inte ihåg exakt hur gammal jag var första gången jag besökte det galna huset i Maniac Mansion, men det var i en period då jag upptäckt äventyrsspel och spelade både Shadowgate och Deja Vu.

Under slutet på åttiotalet och början på nittiotalet var digital speldesign fortfarande en blå ocean, allting var fortfarande ogjort, till och med kopior på spel var bra för att de var nyskapande på sitt sätt. Maniac Mansion tilltalade mig, och tilltalar mig fortfarande på grund av att det är så enkelt att ändra spelförloppet genom att spela med olika karaktärer. Den helt vridna storyn tillsammans med de olika karaktärerna som egentligen inte alls passar ihop bidrar till en stämning som jag kan uppskatta att återvända till ännu idag. Det finns en sådan glädje i berättandet, i dynamiken mellan karaktärerna samt en enorm återspelbarhet.

Jag rotade fram mina gamla Nintendo Magasinet och hittade en Maniac Mansion-special från 1993 som är en guide från en svunnen tid då det inte gick att hitta walkthroughs på nätet utan man fick ägna timmar och åter timmar åt att lösa mysterier. Jag bifogar den tillsammans med en komplett karta över Dr. Freds galna herrgård som kommer hjälpa dig att klara ett av de bästa äventyrsspelet genom tiderna.

Det verkligt svåra ligger i att ta med något kreativt från min värld in i vad många upplever som en traditionell bransch. Telefonförsäljning är inte något som någon förknippar med fun and games direkt.

Det är just den aspekten som väckt mitt intresse för Gamification och den tillhörande debatten om hur det går att utveckla till synes dödfödda arbetsplatser. Går verkligen alla verksamhetsområden att utveckla med hjälp av spelmekaniker och motivationsteori eller finns det tillfällen då det är bättre att rätta sig i leden och göra saker och ting på det sätt som det alltid gjorts? Finns det verksamhetsområden där det inte ens är lönt att försöka smyga in kreativa element? Finns det då någon motivation att göra det alls, om man inte får göra det på sitt eget sätt?

När jag på2började den här utbildningen för drygt två år sedan var det med någon slags dröm att få ägna mig professionellt åt digitala spel. Så här i retrospekt känns det som om den drömmen finns kvar, om än i annan form. Utbildningen har gjort väldigt mycket för mig yrkesmässigt, det är bara svårt att sätta fingret på vad.

Kanske för att vi under utbildningen har lärt oss att värdera vår egen tid, vilket ur ett yrkesmässigt perspektiv är ovärderligt. På slutbetyget har vi läst följande ämnen:

• Projektmetodik
• Lärande i arbete 1
• Lärande i arbete 2
• Spel – System, kultur och aktivitet
• Spel – Spelandets aspekter
• Spel – Projekt
• Entreprenörskap
• Spelproduktion
• Marknadskommunikation
• Upplevelsebaserad pedagogik
•  Examensarbete

Ur ett rent studiemässigt perspektiv kan skarp kritik riktas mot schemaläggningen som gjort att vårt examensarbete lagts direkt efter ett sommarlov vilket gjort att många som fått arbete under sin sista LiA helt enkelt låtit bli att skriva examensarbetet då det inte spelat någon yrkesmässig roll. Om vi istället hade stramat upp sista egentliga terminen i skolan och avslutat förra läsåret med examensarbetet är jag övertygad om att en större del studenter tagit examen idag.

Utöver det har AcadeMedia Masters missat att engagera handledare under examensarbetet som verkligen förstår vad deras åtagande handlar om. Flera av mina medstudenter har haft handledare som helt enkelt struntat i att höra av sig eller ge feedback på inlämnade frågeställningar eller texter vilket gör att många studenter fått skriva examensarbetet helt på egen hand utan handledning. Våra handledares agerande har helt och hållet gått emot det vi har lärt oss under de här drygt två åren utbildningen har sträckt sig över.

Idag känner jag en stor lättnad över att ha en avklarad examen, men den lättnaden har mer att göra med mina övriga yrkesmässiga åtaganden som är mer än en heltidstjänst. Jag kan redan sakna den totala hängivenhet jag kände för studierna under de första terminernas spelteori och dess fängslande föreläsningar.

Genom ett större perspektiv har utbildningen tagit mig dig jag är idag med två aktiva företag och åtta anställda. Att min nuvarande situation är något helt annat än vad jag förväntade mig när jag fick antagningsbeskedet för vad som känns som en evighet sedan är en helt annan diskussion. Dock känner jag att jag lyckats med utbildningens genomgående tema, att ta eget ansvar för den rådande situationen.

Jag är otroligt nöjd att jag valde just Projektledning inriktning spel istället för de andra utbildningar jag kom in på. Det är omöjligt att säga hur mitt liv hade sett annorlunda ut om jag istället hade läst Computer Graphics Design eller någon av de andra utbildningarna som erbjöds mig, men just idag vill jag inte ha det på något annat sätt.

Passa på att köpa hela spelet nu så får du 20 % rabatt och löpande tillgång till samtliga kapitel vartefter de färdigställs. Bästa spelupplevelsen på riktigt länge om du frågar mig, men bilda dig en egen uppfattning här, det blir oftast bäst så.

Varje gång det släpps nytt material från The Dream Machine så uppmärksammas det på spelbloggar och sidor för spelnyheter världen över, det är ett sorts kvitto på att spelet lyckas påverka andra människor på samma sätt som det påverkar mig. Det är väl det som skiljer The Dream Machine från många andra spel, det är inte något som bara syns utan det blir något som sitter kvar.

Orcbite är ett företag som jag har haft ögonen på sedan starten och det är verkligen ett nöje att få ta del av den här resan som Orcbite är mitt uppe i. På mindre än ett år har Orcbite gått från att vara ett nystartat företag till att synas precis överallt. Inte så konstigt när de verkligen har lyckats med att göra högkvalitativa produkter med högsta kvalitet samtidigt som designen är helt outstanding. Vi ska verkligen göra vårt yttersta för att promota Orcbite bland alla fighters som kommer till Koh Samui för att träna. Just nu är GLENN & CO. AB verkligen lyckligt lottade som har så fantastiskt inspirerande företag i sin närhet. Våra samarbetspartners gör oss bättre.

Utbildningsmässigt har jag mindre än två veckor till deadline för mitt examensarbete på Projektledning inriktning spel. När det är ett avslutat kapitel behöver jag inte längre ägna varenda kväll åt studier. Ett tag funderade jag på vad jag skulle göra istället men insåg att det räcker gott och väl med mina två jobb, mitt företag, mina två barn eller min fru som förtjänar all min tid. Just nu lägger jag den (förhoppningsvis) sista finishen på hela examensproduktionen för att skicka den till min handledare innan måndag för feedback.